Ledardygn på Sunds Herrgård
Undervisningen på tisdagen var även mycket samtal i smågrupper. Det handlade om de som varit med i församlingar, döpt sig, gjort andliga upplevelser, blivit andedöpta, men som sen av någon anledning väljer att inte var med längre. Andreas Andersson, ordförande i PUjkpg och gift med Marina, delade sin sorg med oss. "Det är en verklig sorg", sa han. Och det är det ju verkligen. Vi hade ett samtal där vi försökte komma till insikt om vi som församlingar och ungdomsarbeten kan göra mer, eller på nåt annat sätt, för att ungdomar som är med i församlingarnas verksamheter ska kunna hitta en egen tro som bär. Och att man också kan ha en miljö i församlingen där det är möjligt att växa i sin egen takt. Och en miljö där man vill vara med.
Vet inte om ni förstår vad jag skriver, men det är verkligen en smärta också i mitt liv. Det är en sak att träffa människor som aldrig har trott, men det är en helt annan smärta när man träffar människor som bekänt en tro på Jesus, men som sen väljer att lämna församlingen och ofta även tron. För när Jesus betyder allt för mig är det så svårt att se hur han blir mindre och mindre betydelsefull för endel.
Hej! Intressant och viktigt ämne ni samtalade om! Alltså det där med varför kristna ungdomar i så stor utsträckning lämnar kyrkan när de blir lite äldre. Jag har väldigt många gamla kompisar som inte längre är med i kyrkan och har funderat en del kring detta. Jag är själv ganska kritisk till de olika ungdomsverksamheter som jag har varit med i min uppväxt. De flesta ungdomsmöten ser ut på samma sätt. Det är "cool" lovsång, nån lika "cool" predikant som talar utmanande om att vi måste sluta vara dåliga kristna och börja ta vår tro på allvar. Typ, "lev 100 procent för Gud"-stuket. Det spelas på ungdomars känslor och det presenteras enkla svar på livets svåra frågor. Man ska ta livsavgörande beslut varje ungdomsmöte. Allt detta är jag ganska trött på. Jag tror många ?luras? att ta ett beslut att ?leva till 100 procent för Gud? och sedan blir besvikna när de högt ställda förväntningarna inte infrias. De tar nya beslut igen på nästa ungdomsmöte osv, men tillslut kommer de på att det inte är så enkelt som ungdomspastorn har predikat. De börjar i bästa fall ifrågasätta predikningarna och i sämsta fall lämnar de allt som har med kyrkan att göra, inklusive tron. Jag tror att vi i kyrkan är så mycket mer påverkade av samhället runt omkring oss än vi själva tror. T ex är individualismen tydlig även i kyrkan. Det fokuseras för mycket på hur Gud ska leda just mig och på att vi ska ha en ?personlig relation med Gud? och för lite på gemenskapen som Guds folk och på god, djuplodad, teologisk undervisning (vad det är finns det ju iofs delade meningar om) där Bibelns texter får tala till oss. Vi måste sluta med alla fåniga pedagogiska trick för att så många ungdomar som möjligt ska gå fram för förbön på mötena.
Ja, ja, det va lite lösa tankar om detta. Annars är jag glad över att det finns så många som vill engagera sig i ungdomar och jag vet att det finns mycket som är bra också inom ungdomsverksamheterna runt om i vårt land men det får jag skriva om någon annan gång?Guds frid!